Det har varit mer snickrande än blogguppdatering på sistone. Nu får jag se till att komma ikapp med dokumentationen!
För att ha något att fästa skruven till baktången i gjorde jag ett 75 mm tjockt ändstycke som jag fäster med långa 10 mm-bultar. För att styra det rätt satte jag en rad 10 mm-dominobrickor, som säkerställer att jag kan ta bort det och sätta tillbaka det på samma ställe. Det tror jag att jag kommer att behöva göra ganska många gånger tills bänkskivan är klar.
Nu är ändstycket bultat på plats och de kvarvarande två plankorna fastspända med tvingar. Det verkar arta sig! Färdigbredden för bänken blir tydligen ca 52 cm. Det känns ganska lagom. Ursprungligen tänkte jag 60 cm, men nu känns det som om det vore för brett. De två bulthål som är närmast bänkens bakkant är något förstorade för att tillåta att skivan expanderar något bakåt med fuktrörelserna. Motsvarande dominohål i bänkskivan är också ett steg bredare än brickan. Jag räknar i och för sig inte med alltför stora rörelser, då årsringarna i nästan alla plankor är stående. Det gör att skivan kommer att ändra sig i tjocklek snarare än i bredd. (Bok krymper från rått tillstånd till 0 % fuktkvot 4,4–5,9 % radiellt och 10–11,8 % tangentiellt, och från rått tillstånd till 12 % fuktkvot 4,5 % radiellt och 9,5 % tangentiellt, enligt Träcentrums hemsida.)
Med ändstycket tillfälligt på plats kunde jag limma på mallen för hålen till baktångens fästplatta. Jag märkte också ut ändstyckets längd. Sedan är det bara att borra och kapa.
Nu är ”the dog hole strip” på plats. Vad tusan heter ”bench dog” på svenska nu igen? Just det, bänkhake. Det är alltså brädan som ska ha hål för bänkhakar som limmats fast. För att underlätta limningen satte jag ett par dominobrickor som dels styr överkanten i liv med bänkens översida, dels ser till att ena änden kommer rätt i förhållande till baktången. Lite maskeringstejp hjälper till att hålla limspillet i schack, framför allt i öppningen för baktången, där det är svårt att ta bort det senare.
Jag kommer att borra 3/4″ (19 mm) hål för bänkhakar och bänkspännare (eller ”holdfasts” på utrikiska) och alltså använda runda skaft i stället för klassiskt fyrkantiga. Mina skäl till detta är att det dels är enklare, dels passar både hakar och spännare i alla hål, och dels kan jag ganska lätt göra en bänkhake till varje hål med hjälp av rundstav.
Så, då är sista plankan limmad på plats. Det blev lite stressigt att få bult, brickor och mutter att samarbeta så att jag kunde dra fast den i ändstycket och sätta tvingarna på plats innan limmet torkat för mycket. Det gick ganska bra, men fogen kunde ha blivit lite bättre. Man behöver alltid fler tvingar. Ändstycket är nu kapat i längd och hålen borrade enligt mallen. Det visade sig att mina kvistborrar precis räckte till i längd. En halv centimeter tjockare material och jag hade fått fundera ut någon klurig lösning. Runt det stora hålet fräste jag en fals på sju millimeter med hjälp av ett frässtål med lämpligt kullager.
Med skivan färdiglimmad är nästa steg att hyvla undersidan hyggligt plan och att sedan fräsa spår för baktången och ”den glidande dögubben” (”the sliding deadman” alltså – men kom på en bättre översättning eller hitta ett svenskt ord, den som kan!).
Föregående del: Äventyret fortsätter. Fortsättning: Ett workoutpass i garaget.
Dela detta innehåll