Häromveckan fick jag ett infall att besöka den lokala loppmarknaden. Det var länge sen sist och jag var egentligen inte ute efter något speciellt utan ville mest se om det fanns något kul. Till exempel vore en billig såg för att träna sågtandsfilande kul att hitta. Döm om min förvåning när jag hos verktygsmannen i hörnet, han med högar av rostigt bråte, hittade en lång, tung och rostig hyvel. Ojdå, en Stanley #8! Tänkte att det kunde vara ett intressant renoveringsprojekt. Efter en kort prisförhandling tog jag med mig min nya kompis hem. Vanligtvis renoverar jag hyvlar bara efter funktion och inte för utseendet, men den här tänker jag nog också försöka få snygg. Vi får se hur det går… Sen får jag se om den får ersätta min nuvarande Bedrock #8 eller om jag säljer den vidare med ohemul profit.

Jag är numera ganska kräsen när jag köper rostiga hyvlar för renovering. En Stanleyhyvel måste uppfylla ett antal kriterier.
- Den är hel. Den får inte ha några sprickor eller andra skador i gjutgodset. Handtagen kan vara trasiga, för de går ju att byta ut.
- Den är gammal. De bästa hyvlarna tillverkades fram till andra världskriget och de allra bästa runt det första. Man känner igen dessa först på att hålet i spännklaffen är format som ett nyckelhål. Senare ändrades formen till den nuvarande njurformen. Ett annat tecken är att de äldre hyveljärnsstöden har mycket mer metall för hyveljärnet att ligga an mot. Ett tredje tecken är formen på det främre handtaget, ”knoppen”. De äldsta hyvlarna, fram till ca mitten på 20-talet, har en låg knopp, de senare en hög. Ett fjärde tecken är storleken på spåndjupsinställningsratten. De äldre hyvlarna har liten ratt, de nyare en stor. På de allra äldsta är den dessutom högergängad, vilket gör att bladet går utåt när man tror att det går inåt. Förvirrande om man har en blandad flotta, tro mig.
- Den är tillverkad i USA. Stanleys gjuterier i England, Kanada och Australien var helt enkelt inte lika bra.

- Inte för mycket gravrost på sulan. Framförallt inte i närheten av spånöppningen.

Med hjälp av Hyperkittens flow chart kom jag fram till att detta är en typ 13, dvs. tillverkad 1925–1928. Dateringen görs genom ett antal frågor, i det här fallet två:
– Antal patentdatum på sulan? Ett.
– Förhöjd ring i gjutgodset under främre handtaget? Nej.
Alltså typ 13. Den har då också den eftertraktade Sweet Heart-loggan på bladet. Det är ett hjärta med bokstäverna SW inuti.
Hyveln är i ganska gott skick, men det är några saker som måste fixas till:
– Knoppen fram är utbytt mot en ful variant, dessutom är den fäst med en vagnsbult i ett omgängat hål. Kräver lite metallslöjd för att fixa.
– Handtaget bak är skadat. Jag byter båda handtagen mot nya.
– Framkanten på spännklaffen är ordentligt skadad, får slipa ner den en bit.
– Fel skruv som håller främre delen av handtaget. Tack och lov verkar gängorna hela.
– Rost överallt. Det är inget problem men tar lite tid att få bort.
Fortsättning följer… Läs del 2: Rost, rost och smuts. Slutresultatet: Helrenoverad Stanley #8.
Dela detta innehåll