Rubriken är ett citat från min käre far. Jag har väl inte trott på det riktigt förrän jag provade en riktig rasp, det vill säga en handknackad rasp från Auriou. Vilken skillnad från de maskintillverkade halvslöa sakerna jag provat tidigare! De kan visserligen slita bort lite trä och hjälpa till att grovt forma en bit åt det håll man vill, men ytan blir hur ful som helst med urrivningar och spår från raspens tänder. Det finns två huvudsakliga skäl till det: raspen är alldeles för grov för finsnickeri, och tänderna sitter i perfekta rader efter varandra. En handknackad rasp har dels finare tandning, eller huggning som det kallas, dels sitter tänderna lite oregelbundet placerade. En mänsklig hand har, tack och lov, inte samma regelbundna precision som en maskin.
Raspar finns i huggning 1 till 16, där allt grovare än 5–6 är för grovt för snickeri. En lämplig uppsättning är en kabinettsrasp i huggning 9–10 och en modellrasp i huggning 14–16 samt en fintandad rundrasp, så kallad råttsvans. Jag har två kabinettsraspar i huggning 9 respektive 10 och en modellrasp i huggning 15 från Auriou.
Att tillverka dessa raspar är en konst som tar tid att lära sig. Den här filmen visar tillverkningen av en handknackad rasp hos Liogier.
Utöver mina egna raspar har jag fått låna en grovare rasp, huggning 7, från tillverkaren Liogier för utvärdering. Jag har inget annat än positivt att säga om den. Både Auriou och Liogier gör handknackade raspar av högsta kvalitet. Det är en fröjd att använda dem, och jag hoppas att följande exempel kan visa att en rasp verkligen kan vara ett precisionsverktyg för att forma kurvor och andra oregelbundenheter. För att jämföra de båda tillverkarna kan jag säga att kvaliteten ligger på samma höga nivå hos båda vad gäller själva raspen. Jag tycker att Liogiers handtag är lite klumpigare än Aurious, men det ligger ändå ganska bra i handen. Som mycket vid val av handverktyg är det en smaksak, men jag föredrar Aurious lite smäckrare handtag. Finishen är också lite bättre på Auriou än på Liogier, som ger en något plastig känsla i handen. Jag har inte testat Liogiers mer fintandade raspar, så de kan mycket väl ha mindre handtag. Trots det skulle jag rekommendera båda fabrikaten lika starkt. Valet avgörs nog främst av pris och tillgänglighet.
Som exempel tar jag en detalj på en vinkel jag snickrat på ett tag. Jag började på den när jag var på sågkurs i Tyskland i våras men har inte kommit till skott med att göra en klar förrän nu. Schwarzianer skulle känna igen den från till exempel omslaget på ”The Anarchist's Tool Chest”. Jag har ritat på mönstret och grovt sågat bort en del spill med en kontursåg. De lodräta snitten har jag naturligtvis sågat med en ryggsåg.
Första ansatsen blir att raspa grovt till layoutlinjen med den grova raspen i huggning 7. Jag håller raspen genom att ta handtaget i höger hand och spetsen mellan vänster hands tumme och pekfinger. Jag ser till att raspa i en vinkel upp från linjen, först från ena hållet och sedan från det andra. Jag försöker alltså göra ytan högre i mitten till att börja med. Jag kan sedan ta ned mitten mot kanterna något med den grova raspen för att sedan förfina ytan med de finare rasparna. Till den konvexa ytan använder jag raspens plana sida och till den konkava raspens rundade sida. Om man låter raspen ”rulla” över den konkava ytan kan man få den att följa formen väl.
Ytan blir redan ganska bra med kabinettsraspen i huggning 10. Jag tar ner mitten av ytan nästan ända ner till linjerna men sparar lite till den finaste modellraspen.
Sist snyggar jag till ytan så mycket som möjligt med min finaste rasp, modellraspen i huggning 15. Det tunna bladet gör det också möjligt att komma nära de vinkelräta snitten och få snygga övergångar. Lite sandpapper avslutar jobbet och gör ytorna jämna och fina.
Dela detta innehåll


